Nu ger jag upp, mår skit förbannade matte, hatar det verkligen. Känns som att allt är fel ingenting funkar, allt går mig emot. Varför kan inte jag en endaste gång få lyckas utan att slita ihjäl mig, känna den känslan som alla andra gör, nä inte jag inte, snacka om att känna sig värdelös, totalt under isen. Det här kanske blir droppen som gör att jag inte kan fortsätta, måste ju klara av den här med för att få fortsätta, just nu är jag låg...hur ska jag ta mig upp igen? Orkar inte gråta mera för det hjälper ju inte och för den delen så är tårarna slut för så mycket som jag har gråtit dessa 2 år har jag nog inte gjort i hela mitt liv. Det tråkiga är att jag känner mig så ensam, jag är inte det men jag känner det så för hur mycket alla försöker så hjälper det mig inte ändå. Finns det en liten ljus glimt någonstans? jag ser ingen men jag söker förtvivlat...



något som skär
något som gör ont
jag vet inte vad det är
törs inte fråga
att ständigt se
att hoppet bleknar
mer och mer
att ständigt krypa in
i det mörkaste hål
fälla den tår ingen får se
och sakta viska till sig själv
"jag orkar inte mer.."