28 april 2016

Time out

Tror bestämt att hjärnan har tagit en time out. Inget funkar som det ska, glömmer namn, tider och saker som jag ska göra. Känner mig tom och orkeslös  men allt flyter på i 120 ändå. Känner att jag har alldeles för mycket tryck på mig, alla saker som MÅSTES göra och pulsen skenar och jag sover inte mycket. Vill att det ska sluta snurra så fort, att jag hittar tillbaks till min normala rytm och att vardagen går i normal takt. Snart  snart inbillar jag mig men inser samtidigt att jag har hur mycket som helst som ligger efter och stressen smyger sig på igen. är så glad att jag har mina underbara arbetskamrater som stödjer mig till 100 % står ut med en virrigare lotta än normalt. Hoppas det börjar lugna ner sig efter den 4 maj och begravningen är över. då tar jag ledigt från allt och tar mannen med mig och åker över till västkusten och njuter med dottern. Glömmer allt här hemma, stänger av helt enkelt. Jag kommer hinna med allt som väntar men just nu känns det som att jag ska bestiga världens största berg, och hinner jag inte med allt så får det gå ändå. Måste tänka på mig själv först och främst resten får helt enkelt vänta.
i morgon blir det Kalmar en sväng behöver nåt nytt till onsdagen och sonen ska med ser jag fram emot :)
Ha det så gott och var rädda

18 april 2016

Avslut

I dag kom det, samtalet jag fasat för så långe. I går när jag satt hos dig och höll din hand kändes det så hopplöst. Bad att du skulle få somna in, slippa dina hemska plågor. Även om jag egoistiskt vill ha dig kvar så insåg jag att du var redo att gå. Sovit skit tror jag somnade runt tre och telefonen ringde vid sex. Älskade farbror du fick somna in i lugn och ro med någon som höll din hand i dit egna hem. Det var inte jag men det var någon. Du somnade bara inga plågor precis som jag hoppades på.
Tack för allt du gett mig, alla skratt, alla minnen. Tack för att du trodde på mig och litade på mig. Kommer alltid att bära dig inom mig tillsammans med alla andra nära och kära som lämnat mig alldeles för tidigt.

Vila i frid ❤️

10 april 2016

Så rädd .....

Tankar, mycket tankar. Ser hur du sakta men säkert försvinner, ser hur du inser att det börjar närma sig. Ser din ångest, känner din smärta och delar dina tårar. Det gör så förbannat ont, så jävla orättvist. Inser mer och mer att det kanske bara är dagar kvar... Inte veckor eller månader utan dagar....
Vi pratar fortfarande minnen varje dag, du blandar ihop saker men det gör inget för du ler när du pratar och det räcker för mig, sen om det du säger inte säger mig så mycket så hjälper det dig att genomlida dagen. Vi skrattar mycket 😄 och det hoppas jag vi kan ett tag till.
 Idag skrämde du mig dock rejält, det var inte din mening men det blev kristall klart att det närmar sig.  Är länge sedan jag kände mig så hjälplös, så oförberedd.,Trodde inte det men det är jag.  Kan man förbereda sig för döden? Kan man sätta sig in i hur det kommer bli? Hur det kommer sluta? Kommer du lida? Åh blir tokig .....