Nu är det så där smärtsamt igen, jag försöker att inte explodera men snart går det inte längre, min son mobbas. Inte rakt ut men på ett väldigt fint sätt, små kommentarer, små ord, blickar och utanförskapet. Får höra att alla tycker han är så jobbig att ingen orkar ha honom med, men varför inte prata med honom, säga vad de tycker är fel då så att han kan ändra på sig, varför bara snacka skit bakom ryggen och se till att han blir ensam. Visst han kan vara väldigt jobbig, men vem är inte det av alla dessa killar som är runt honom varje dag, det är alltid lätt att skylla på någon annan och säga att han är så jobbig men varför är han så jobbig då, har någon funderat över det. Här hemma berättar han att oftast får han ta en hel del skit var han än är och när han försvarar sig ja då är han stöddig?? okej så han ska bara stå och ta skit från alla och inte få svara emot då?? Blir så ledsen att jag går sönder inifrån, det gör så ont att se honom så ledsen, han vill ju inget annat än att få vara med de andra men blir ständigt besviken och utanför. Jag har gått igenom detta en annan gång och jag vill inte uppleva det helvetet igen för det höll på att sänka mig totalt, så vad ska jag nu göra, skita i det och hoppas att det går över? eller ska jag vända upp och ner på hela jorden och göra allt värre för honom än vad det redan är? snacka om att det är svårt att vara mamma ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar