Satt och läste en blogg som en tjej skriver om sin mamma som gick bort i cancer bara 35 år gammal. Hon skriver på ett sätt som gör att man känner hennes smärta och genast känner jag min egna smärta, smärtan att veta att man aldrig kommer se sin mamma igen. Den 4 dec i år är det 9 år sedan mamma dog, inte av cancer men av en stor hjärnblödning. Ingen hann säga adjö, ingen förstod att det kunde gå så fort. Pratade med henne på morgonen kl 8 ca tror jag det var och vi blev osams, kan ni förstå känslan, jag var osams med min mamma när hon dog. Denna dag skulle vi fira min systers födelsedag och jag höll på att baka hela eftermiddan samtidigt som jag ringde min mamma, tänkte hon kunde åka med oss till syrran men hon svarade aldrig. Till slut ringde jag hennes granne och bad henne ringa på så det inte hänt något men det hade det, grannen hittade min mamma på golvet i köket och det fanns inte så mycket att göra. Där stod min syster och jag och skulle förstå vad som hade hänt, det var fruktansvärt. Ingenting fungerade i hjärnan, kunde inte tänka klart, man steg in i ett slags mörker som gjorde att man bara ville sova. Den natten tog jag farväl av min mamma som redan var hjärndöd, men ändå varm och var precis som hon alltid hade varit fast hon såg ut att sova. Det var hemskt allt bara var så jävla overkligt och jag led något fruktansvärt, kunde inte äta eller sova, jag gick omkring som en zombie och gjorde det som jag var tvungen till, hade två barn som inte heller förstod och behöva berätta för dem var en stund som jag inte vill göra om. Nu har det alltså gått 9 år snart och sorgen är lika stark idag som då men på ett annat sätt. Man har en annan slags förståelse för det som hände, idag vet jag att det spelade ingen roll att vi var osams för min mamma älskade mig ändå det visste både hon och jag. Jag kan säga att ibland är jag väldigt arg på henne för att hon dog och lämnade oss men samtidigt vet jag att det är min egoistiska sida som pratar, hon valde inte att dö, det bara blev så. Allt jag vill igentligen är ju att få träffa henne igen om så bara en kort stund, att få ge henne en kram och säga att jag älskar henne och tacka för allt hon har gjort för mig under vår gemensamma tid tillsammans. Tacka för all tid som hon har lagt ner av kärlek på mig och min syster. Min mamma finns inte längre men i mitt hjärta kommer hon alltid ha en av de största platserna som finns för hon var min älskade mamma och jag kommer sakna henne tills den dagen vi möts igen och jag kan ge henne kramen som jag så gärna vill och då ska jag inte släppa på en lång stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar