Fredag den 8 Oktober 2010

Ibland förstår jag inte hur en människa fungerar! inte på ett negativt sätt utan bara hur man beter sig i olika situationer. Man kan reagera på så många olika sätt att det är skärmande och oftast reagerar man inte alls som man trodde. I går fick jag via telefonen reda på att min älskade lilla farmor hade ramlat när hon skulle ur sängen och skadat sig, hon låg i Kalmar. I dag ringer min syster vid 9 tiden och frågar när jag ska åka in, ja säger då att runt 2 tiden blir det nog hur så typ. Det blir tyst sedan frågar hon om inte K har ringt till mig och det har han inte men messat, jag har inte hunnit läsa det än. Vi måste åka in för sjukhuset har ringt, älskade farmor är sämre, så vid halv tio blir jag hämtad och en annorlunda dag börjar för min del :/
Väl inne i Kalmar kommer vi till farmors sal och får där se henne, denna lilla människa så liten som en fågelunge, hon kvider och vill åka hem, vet inte var hon är. Ångesten blir stark hos mig för detta är inte vad jag ville min farmor skulle få uppleva, detta var inte det som skulle bli vårat sista möte med henne men det blev det. Klockan 7 min över 14 idag så kramade hon min hand och slutade att andas :´´( Hon har puls en stund men sedan är det över och min syster faller i gråt men jag kan inte gråta och det gör mig ledsen men inga tårar, är bara så glad att det är över, all denna lidande som hon har haft de senaste åren, se alla sina nära och kära försvinna, behöva begrava sin man och sin ena son. Nä men då får jag istället skuldkänslor för att jag inte blir ledsen att jag inte gör som de andra och gråter, det kanske kommer men just nu är det tomt på tårar. Vet ni att jag har så mycket vackra minnen av min farmor som jag kan plocka fram ett hände i år i maj när hon fyllde 99 år, alla sitter och fikar vid ett bord och hon ler och frågar
- när kommer alla gästerna, det blir tyst en sekund innan alla börjar att le och en bekant säger sakta
- men vi är ju här
- ja ja, säger farmor och ler men de andra då. Underbara människa vad alla skrattade och hon med. Ja det är tur att vi har våra minnen och att man kan plocka fram dem precis när man vill.
Nu är jag totalt tom och känner hur kraftlös jag ä, denna dag har varit tung på flera än ett sätt men samtidigt är jag glad och lättad, snacka om krock i sinnet man mår bra men samtidigt skit dåligt. I morgon ska jag åka till hemmet och plocka ner alla hennes kläder och ta fram den blommiga klänningen som hon älskade, hon ska få bli begravd in den och sedan ska jag göra det allra jobbigaste man kan göra, plocka ihop alla kläderna. vet att det låter konstigt men när mamma dog och jag skulle plocka ner hennes kläder var det det jobbigaste jag någonsin gjort, allt luktade som mamma, allt var lent precis som mamma och allt hade minnen just till mamma. Därför tänkte jag bespara min farbror detta och göra det istället. Sedan tänker jag åka hem till honom och fika, har bakat sockerkaka som jag ska ta med och bara prata en stund, tror vi behöver det båda två.

Skickar idag en påminnelse till er alla igen.. var rädda om varandra och glöm aldrig att säga till era nära och kära att ni älskar dem för i morgon kan det tyvärr vara försent. Kramizar