Blir frustrerad, ledsen, arg ja det finns inte ord för vad jag känner. Blir arg när jag inser hur ensam sonen är, hur ledsen han är för detta. När man har blivit så jävla sårad som han har är det inte lätt att resa sig upp och bara gå vidare...det är många som säger att han måste det. Men att säga det och att göra det är två skilda saker.Visst han har ju en som han e med ibland då. men denna kille har precis skaffat flickvän och då vet man hur allt är ( en rosa bubbla) man glömmer lätt bort allt som är runt omkring.Man kan även bli lite tuffare med och vem är då tacksam att hacka på jo den sk kompisen, i detta fall då sonen som inte mår så bra innan inte blir det då bättre av att få höra att man är värdelös, inte kan något och så vidare. jag önskar att någon kunde ringa och fråga om han skulle med ut, bara ut och göra något som just killar gör. Men det är det tydligen ingen som vågar...ingen som vågar stå upp för någon som har det jobbigt. Han bara sitter vid datorn säger alla men vad tusan ska han annars göra då???? De sista tre veckorna har han inte suttit speciellt mycket då han inte kunnat spela, vad har han gjort jo förutom att gå runt i huset orolig och blek har han försökt hitta på saker att göra men när ingen kan ställa upp och hjälpa till lite på traven då går det trögt.Som mamma mår man skit och det är så jäkla tråkigt att få höra att man bara stjälper istället för att hjälpa, att han måste klara ut detta på egen hand men vad tusan tror ni att jag gör igentligen? Jag ringer liksom inte runt till grabbarna här i köpingen och ber dem komma hit och leka precis!!!! Jag fattar också att han själv måste våga men när man hela tiden får motgångar av dem som han en gång kallade sina bästa kompisar, de som han verkligen trodde var hans kompisar sviker även de som är släkt med honom då är det inte lätt. Det tråkiga är att när jag eller K är med så hälsar alla och pratar med honom.Är han själv inte ett ljud. Skolan pratar om att se efter varandra och att ge alla en chans men tydligen gäller det bara vissa personer.
2 kommentarer:
Usch va dina inlägg om sonen är jobbiga. För hans skull och för man inte kan göra nåt.
För hans del skulle nog det bästa vara att komma här i från...börja nåt gymnasie och gå in där med en annan attityd(ja, alltså att inte komma in hukande och förvänta sig att allt ska bli som förrut)....en sån där linje kanske man bor på skolan där alla är nya och inte en flock sen barnsben.
lider verkligen med er, önskar man vore grabb i den åldern så man kunde umgås med honom. Stackars er tänker på er.
Skicka en kommentar