Har ni någonsin varit bland folk och haft kul men ändå känt sig ensam? En ganska så konstig känsla om jag får säga det. Man kan prata och skratta, äta gott, dansa och snacka en massa strunt och samtidigt känna sig totalt övergiven. Man känner sig som att det inte spelar någon roll vad man säger för ingen lyssnar, man gör saker som kanske är lite roliga men ingen skrattar, man försker komma in i ett samtal fast man blir motad i dörren typ. Vad gör man där !! ja det kan man ju undra eller hur...har roligt ja visst till en vis del men resten av kroppen säger nä gå hem. Gå hem där du kan vara dig själv inte spela en roll eller att le hela tiden, inte vara trevlig och slippa prata en massa strunt. ibland önskar jag verkligen att jag drack sprit, allt kanske skulle kännas annorlunda då :/ Önskar att vissa personer bodde lite närmre så man kunde umgås mera men det är väl bara att acceptera att så här är livet och det är nog bara att gilla läget :( Men samtidigt varför ska man göra det? varför ska man godta att hela tiden bli utanför inte medvetet men ändå? Nu orkar jag inte lägga ner mer energi på detta.
Har skottat snö IGEN då men vad gör man det kommer ju nytt hela tiden, tycker faktisk att det räcker nu, alla barn har så det räcker och sportlovet är ju snart så snälla sluta snöa. Min stek puttrar i grytan och det luktar gott i hela huset, tvätten är på och det är ren bäddat i alla sängarna, känner mig ganska så nöjd då nu blir det till att läsa lite inför tisdagens föreläsning. Kramizar till er som finns där ni är värdefulla :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar