Ett underbart minne
Ibland för oss livet i konstiga riktningar, kan inte förstå varför. Varför utsätta någon för denna smärta? Om det nu finns någon där uppe varför gör han då så att man blir ledsen, att man måste förlora de man älskar mest?
Kan inte få ur orden ur mitt huvud..hör dem om och om igen. Hans lugna röst som ber om ursäkt för att han ringer så sent och då vet jag, vet vad han ska säga. Det gör ont i hela mig och det känns som om en bit av mitt hjärta lämnar min kropp, jag hör smärtan i rösten och förstår hans sorg så tydlig. Han börjar och sedan hör jag han bli ledsen och jag gråter med honom, lider med honom. Det är för djävligt att en 17 åring ska behöva känna denna smärta, denna förlust för Busan var hans liv, det han levde för och hon för honom. Det fanns ett band, mellan dessa två som få får uppleva någon gång i sin livstid, en kärlek så stark att de hade gått över eld för varandra. Jag är en som bara följt allt detta på avstånd, åkt på tävlingar och tyckt att de var fantastiska ihop och de hade kommit så långt i sitt tävlande. Men jag minns också lyckan i min systers röst den dagen i april 04 när hon ringde och sa att det kommit en fölunge, så stolt så glad för detta nya liv. Busan var lika blek och tanig som de andra men med tiden blev det föl av henne med.
Minns syrrans ilska när hon hoppade ur hagen och de fick höja staketet hela tiden, men det hjälpte föga då Busan seglade över ändå och sedan sprang omkring och lekte med dem, inte ville hon bli tagen inte. Det finns många minnen med denna häst vet inte varför men kanske för jag varit mer deltagande denna gång, följt med och tittat och fått info efter tävlingarna. Kan inte säga att jag varit på varenda tävling men visst har jag stått och frusit nere på udden flera gånger. Eller på terrängbanan nu i våras då han debuterade, syrran var så nervös att jag fick fota och de bara flög över hindren, en mäktig syn som jag aldrig kommer att glömma, vill inte glömma. Nu ska man gå vidare men idag känns det ofattbart svårt. Om jag känner så hur ska då de känna det, de som levde med henne varje dag, varje timme och sekund av livet.
Vila i frid nu lilla hästen och njut i din hästhimmel du kommer snart att träffa honom igen för hos dig går tiden mycket fortare än här hos oss, vi får lida men samtidigt har du gett dem/oss ett underbart minne, ett minne som vi kommer bevara med glädje och kärlek tills vi möts igen.