Totalt ensam :´/

Sitter här och är så ledsen, vet ej om jag kan sova i natt. Känner mig så besviken på mina lärare, jag tycker personligen att om man har en elev som har problem så vill man hjälpa henne så att hon kommer framåt istället för bakåt, mina lärare har jag inte hört ett ord från mera än mailen som de skickar för att tala om att jag är underkänd. Det är ett exempel på hur en lärare inte skall vara. Om jag klarar denna utbildning som jag går på ska jag möta mina elever på halva vägen om jag märker att de har problem, jag ska visa för dem att mig kan de komma till och prata och jag ska ge stöd, för så tycker jag att en lärare sak vara. Just nu har jag en sån värk i huvudet så jag kan inte blunda, tankar far fram och tillbaka och jag vill egentligen bara ut och gå, känna vinden i mitt ansikte och önska att problemen försvann med vinden, nu ska ni veta att jag inte är någon som ger upp i första taget jag kämpar på för jag tycker att man ska det. Om man inte kämpar så kan man ju inte vinna något heller men när man kämpar och jämnt faller då orkar man inte så mycket. Det känns som om skolan plockar en bit från mitt hjärta varje gång jag misslyckas. Jag har varit på varenda lektion sen jag började skolan, jag har renskrivit allt, även läst all litteratur från pärm till pärm. Men varför kan jag inte få lyckas någon gång då? Vad gör jag för fel? Brukar lyssna på de andra i klassen när de pratar om allt dom gör, men hallå jag hinner inte göra något för jag läser jämnt och skriver och söker, allt för skolan. Men det kanske snart är dags att inse att jag inte ska få någon utbildning, jag ska nog vara vikarie i hela mitt liv, låta kommunen trampa på mig för så verkar det vara från skolans håll med, jag kanske inte duger i deras vetenskapliga tänkande. Men allt jag vill är att vara med barnen på golvet, läsa för dem, krama dem, göra så att de känner sig trygga när föräldrarna arbetar. Jag vill vara en som de kan lite på att jag är där för dem och ingen annan, se till att de blir sedda för vem dom är och inget annat. Göra deras dag till en speciell dag, varje dag. För barnen är så underbara och så otroligt sugna på livet, att leka och lära, få nya upplevelser och att utvecklas till en bättre person med nya erfarenheter varje dag. Men det får jag tydligen inte, jag duger inte till det verkar det som. Så vad ska jag göra nu då, ska jag bara fortsätta som det är eller ska jag hoppa av? blir allt bättre om jag hoppar av? det vet jag ju inte men blir det bättre av att stanna, får jag inte ihop poängen så får jag inte fortsätta ändå, usch jag bara vill gråta skrika, vill att någon ska råda mig men vem skulle vilja göra det. Känner mig så ensam, så ensam...