I 9 månader bär man sitt barn inom sig innan man får träffa det för första gången, en väntan som kan vara jobbig men ack så underbar. Man får upp denna lilla varelse på magen och det är kärlek vid första ögonkastet, man lär sitt barn att prata att gå och alla dess möjliga saker. Barnet blir större och man börjar släppa taget man måste för att de skall kunna växa , de ska utvecklas och då kan man inte hålla handen, sedan ska man då testa om det fungerar man ger med sig och låter dem göra något själva, av 9 av 10 fall går allt bra men förra lördagen blev det inte som mor och dotter bestämde, Blott 10 åriga Engla skulle få cykla själv hem de 5 km från fotbolls träningen. Men Engla kom aldrig hem, på vägen mötte hon en person som tyckte att Englas liv skulle vara över och tog sig rätten att avsluta det alldeles för tidigt. Denna smärta som den mamman nu måste känna kan man inte tänka sig man måste ha varit med om det, detta hat skulle få vem som helst att göra väldigt dumma saker. Men jag förstår henne jag skulle göra vad som helst för mina barn och bara tanken på att förlora dem gör mig totalt skräckslagen. Har tänkt mycket på denna händelse, denna väntan, att inte veta sen slutligen få ett besked att det är slut. Blir man någonsin människa igen, kan man resa sig upp? Ja dom säger det men jag kan inte förstå, jag kan inte heller förstå hur denna mannen kan ta sig rätten att ta någon annans liv utan orsak, vem ger honom den rätten? Man måste kunna låta sina barn vara ute man måste låta dem pröva på men hur ska de kunna det när man bara vill låsa in dem och skydda dem från allt ont som finns i vårat samhälle. Det går inte men jag kan tänka mig att det sitter en och annan förälder i Sverige idag och gråter över detta lilla försvarslösa barn som fick lämna världen alldeles för tidigt, blott 10 år gammal.
I kväll klockan 21.00 tänder vi ett ljus för Engla och hennes familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar