Tankar en tisdagskväll .......

Ibland upptäcker man att man är ensam i ett rum som är fyllt av människor! Har ni någonsin känts så? jag gör det ofta och idag när jag läste runt bland mina bloggar så hamnade jag på en som berörde mig, jag vet precis hur det känns att känna som de gör, ensam och undrande över om folk igentligen bryr sig över huvudtaget. Jag har känt mig ensam så gott som hela mitt liv pga av olika orsaker och även om jag har den underbaraste familj som går att få på denna jord så känner jag mig ofta väldigt ensam. En tomhet som gör att man tänker en massa knäppa tankar och inbillar sig duma saker. När min mamma dog kändes det som om någon drog undan hela min tillvara, jag hade ingenstans att ta vägen med min ångest och gud säger jag bara vad jag led. Som tur var hade min man en släkting nere i Skåne som jag började maila med, denna stackars person fick en hel del att läsa kan jag säga men så underbart det var att få ur sig detta sorg som tyngde mig. Idag bearbetar jag mina känslor med att göra ett besök vid graven och prata med båda mina föräldrar, de ligger nära varandra så det underlättar men saknaden efter både min mamma och pappa kan jag aldrig komma över och många säger att det är hemskt när det sker men att livet går vidare och visst går det vidare men inom mig så gråter jag varenda dag och jag kommer sakna dem tills jag dör på alla sätt och vis. Att förlora sina föräldrar så tidigt var hemskt och jag ser med (lite) avundsjuka på alla er som har sina föräldrar hos er men samtidigt är jag glad för er skull och jag hoppas att ni tar vara på den tid ni har med dem för man vet aldrig när det tar slut. Så tänk på det när telefonen ringer och det är era föräldrar som vill ha hjälp med både det ena och det andra, man kan bli galen (kan jag tänka mig) men jag hade gladligen ställt upp bara jag hade fått ha dem hos mig. Min mamma dog av en propp i hjärnan och vi hann aldrig säga farväl till henne då hon mer eller mindre var död när vi hittade henne min pappa dog av cancer i huvudet, en hjärntumör men här hann vi vara med då han var sjuk i över två år och blev även friskförklarad men sen sjuk igen och vara nära en som har cancer är jobbigt för de lider och man kände hans ångest så påtagligt och det enda jag kunde göra var att ligga bredvid han i sängen och hålla hans hand. han var nöjd och jag var nöjd eller så nöjd som man kunde vara. När min pappa dog höll jag honom i handen och han somnade in, rent sagt för djävligt var det ska jag säga men samtidigt var det så fint. Döden är en konstig sak som jag aldrig kommer förstå mig på och igentligen vill jag det inte heller för det är då inget skoj. Det är skillnad när personen har levt färdigt som min älskade farmor menar 99 år då är det klart men att vara 52 som mamma var eller 64 som pappa då är det skit för de var unga i mina ögon och hade många bra år framför sig. Nog om detta det är bara jag och mina demoner :/

Längtar efter min man och snart kommer han hem, tycker det är underbart att han är hemma hos mig varenda kväll/natt. jag kan krama och pussa på han precis när jag vill ;) Var rädda om er, kramizar