Blev en jobbig kväll i går, inte med mening men ibland gör minnena sig påminda och man sörjer lite extra. När jag bloggade i går visste jag inte orsaken bakom den lästa bloggen som fick mig att skriva men nu vet jag. Jag lider med er både L och P och mest med P för jag vet vad du går igenom just nu och det är obeskrivlig smärta. När man får ett sådant besked blir man först lamslagen, tyst orden tar liksom slut. Jag fick en kämpar glöd utan dess like och ville inte prata om död och elände under en lång tid men tillslut måste man tyvärr inse att det gick åt fel håll. Då blev jag så tom, jag förstod att jag skulle förlora även min pappa och det gjorde så ont så det går inte att beskriva. Men jag gjorde det bästa av situationen jag var närvarande. Min pappa fick beskedet den 16 februari och han fyllde 64 år dagen efter, alla var där och vi firade honom. Det var underbart att se han le men bakom masken såg man hela den där jäkla ångesten, han visste ju att detta var den sista födelsedagen han skulle få fira. Efter denna dag gick det fort, jag plockade ut anhörighetsdagar från FK och var med honom så mycket som jag kunde oftast låg jag och läste i sängen hos han och höll hans hand. Eftersom han tappade talet så kramade han våra händer mycket och det värmde. Den 2 April somnade han in så ni förstår att det gick fort. Kan säga att detta har tagit på krafterna och även idag kan jag bara lägga mig och gråta för det gör ont men jag går vidare med livet varje dag, trodde det var omöjligt efter först mamma sedan pappa. Man tror att livet stannar och att det inte kommer en ny dag men det gör det, i början gör allt ont man kan inte se bortom all smärta men sedan går det bättre dag för dag man sörjer på ett annat sätt eller jag gör det. Kan inte säga hur andra gör men jag gör så i allafall. Jag saknar mina föräldrar varje dag och kommer fortsätta med det livet ut men vardagen går och livet med man inser att sörja ner sig totalt hjälper inte heller för det ville verken mamma eller pappa att jag skulle göra, nu för jag deras minnen vidare istället.
Detta är så lätt att skriva och säga att det blir lättare men det har tagit mig många år och nu när jag läser denna blogg så inser jag att deras resa precis har börjat och jag lider med er men under händer och tappa aldrig tron för tro kan förflytta berg. Och fortsätt att vara närvarande även om man bara gråter så är det bättre att vara där en att hålla sig undan för det ångrar man bara efteråt. Jag önskar med hela mitt hjärta att jag kunde hjälpa er att känna annorlunda men det kan jag inte så ta vara på varandra och era underbara barn och glöm aldrig bort att vad som än händer så har ni varandra. Jag hoppas att det går bra med de nära och att ni slipper förlora dem, som sagt var det kan hända under.
Nu till något annat idag ska jag och syster yster in till Kalmar och ev köpa något som jag länge har önskat mig, hittar vi det så lägger jag ut en bild senare så håll tummarna :)
Ha en bra dag alla och var rädda om er :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar