Under ytan.

Hur är man som person egentligen, är man sig själv eller spelar man en roll? Om man skrapar av det översta lagret vad finner man då? Denna hård mask som man oftast använder sig av men egentligen inte vill. Man orkar bara inte vara sig själv men där under ytan kan man vara det, ingen kan komma dit om man inte vill tillåta det.Att bära en mask varje dag tär på ens psyke, att hela tiden spela en roll för att man inte tror att man ska bli accepterad för den man är. Alla har man en dröm och det är att vara accepterad för den man är men hur många av oss är det? varför ska det vara så svårt, varför kan det inte vara lätt någon gång?. Just nu känner jag mig som ett tomt skal, ingenting fungerar som jag vill att det ska göra verken hemma eller i skolan. Jag känner mig totalt ensam och vet snart inte vad jag ska göra, jag är inte ensam min otroliga underbara familj stödjer mig till 100% men ändå känner jag mig som ett blödande sår. Det värker och värker men blir inte bättre. Blir snart knasig tror jag. Men sen vet jag att mina problem är ju inte mycket att hänga i julgranen det finns de som har det värre, men det värker ändå. Vill att det ska bli sommar och jag kan ligga på altanen och läsa och bara ta det lugnt, inget stress, inga måsten bara att vara.