Envis den här bacillen och en bra bok.

Den är envis den här bacillen som bosatt sig hos mig för tillfället. Febern hänger sig envist kvar även fast jag fått medusin av farbror doktorn :/ Men skam den som ger upp, här pimplas det vatten och soffan är välanvänd. Börjar dock bli lite tråkigt så jag antar att det är ett friskhetstecken :) Får även dåligt samvete för jobbet, de sliter och i morgon är det möte och jag vet faktiskt inte om jag orkar :/ Halsen är röd men inte lika ond, bara huvudvärken som envist bråkar med mig men jag är upp och rör på mig och försöker ladda om :D Jag är inte envis för inte ;)
Idag kommer dottern hem, kanske inte bästa tillfället när det finns elaka basilusker här men jag ser fram emot det ändå, saknar henne massor ju.Ska se om jag kan vara bollplank för hennes arbete, svårt att vara själv ibland när man behöver någon att prata med. Har tryckt på henne att ta kontakt med de andra tjejerna och förhoppningsvis så får hon snart napp, de verkar vara en bra grupp hon hamnat i :)
Ute skiner solen och det verkar vara kanon väder, men blåser gör det för löven flyger in på min gräsmatta :/ gillas inte måste jag ju räfsa ju :0 och det betyder motion och frisk luft, kanske inte så dumt ändå ;) idag har jag inga planer, har lånat en bok av M och den verkar ruskigt läskig på ett konstigt sätt.
Det är Johan Theorin´s nya Sankta Psyko.så nu har jag att göra, tur att solen skiner utanför annars hade det blivit lite väl otäckt för lilla mig ;) Ha nu en bra dag kramizar :D

Johan Theorin kopplar ihop små barn med förmodade mördare och psykopater. Men han använder det inte cyniskt utan på ett djupare sätt, skriver Karin Widegård.

Vilket mörker är mest skrämmande, det som omger oss eller det som finns inom oss?
Sankta Patricias psykiatriska klinik för tvångsvård är bevakad som ett fängelse med betongmur och elstängsel. Dit kommer en dag tjugonioårige Jan Hauger. Inte som patient, utan för att jobba som förskollärare på Gläntan, en förskola som hänger ihop med sjukhuset via en underjordisk källargång, en kuslig navelsträng. Barnen som vistas där har någon förälder som är intagen och det är lärarnas uppgift att ledsaga barnen genom kulverten upp till ett besöksrum när de ska hälsa på föräldrarna.
Johan Theorins nya roman Sankta psyko är en psykologisk thriller, som håller spänningen på hög nivå ända till slutet. Skickligt flätar han ihop trådarna till en oförutsägbar väv utan att det blir tvära kast eller känns som effektsökeri. Det finns en logik i allt som sker, men den ser inte alltid ut som man först trodde.
Det är ett synnerligen effektivt grepp att koppla ihop små barn med förmodade mördare och psykopater. Men Theorin använder det inte cyniskt utan på ett djupare sätt.
Märkt av minnen från skolkamraternas mobbning lever den vuxne Jan Hauger med en olöst konflikt inom sig. Så är även han någonstans ett barn, som väntar på att få återse en liten flicka som en gång var hans enda vän och som han brutalt måste skiljas ifrån. Hela hans liv har varit ett slags detektivarbete för att hitta henne.
Snart visar det sig att det även finns andra omkring honom som lever med lika tvingande livsscenarion. Av slumpen eller av inre tvång passerar de på något sätt Gläntans förskola, som ligger som en sluss mellan den normala världen och den sjuka.
Theorin vet att det inte finns några enkla lösningar och att det inte går att stänga inne allt som är obehagligt. Ett faktum som höll mig vaken under läslampan en hel natt.