Kärlek

 Kärlek, Kärlek för mig är något underbart. Det är pirr i magen, förväntningar, oro, längtan och värme. Men det kan också vara smärta, ångest, längtan, saknad och tomhet. Ja listan kan göras lång på båda sidorna. När man blir kär så lever man i någon slags lyckobubbla. Allt är skimrande rosa och livet är så underbart och ja det är det ganska länge faktiskt. Men hur man än kämpar så kommer vardagen till slut till en ändå. Vardagen med alla måsten och förpliktelser, man kämpar i mot och med vind, ibland är det värre och ibland perfekt, men kärleken finns ju där ändå, fast kanske inte lika skimrande som den var i början. Man lär sig att uppskatta varandra trots brister, man lär känna varandra på ett djupare plan. Man lär sig att ge och att ta och det är viktigt att man väljer sina fajter. måste man hänga upp sig på minsta detalj? På allt som inte blir som man tänkt sig? Hade man pratat igenom det ordentligt innan och var båda överens eller var det bilden i ens egna huvud som man utgick ifrån...? Allt kan skapa osämja, otrygghet och irritation men trots dessa dagar så älskar man ju varandra ändå. Man lär sig att älska personen för den hon/han är. Åren går och plötsligt en dag inser man att något har förändrats, något fattas. Man börjar fundera, ifrågasätta sitt liv mm. Pratar man inte med varandra här då är man illa ute, för kan man inte lösa det gemensamt så kan det bara sluta på ett sätt och det är sorg, stor sorg, smärta och tårar. Alla har vi gått igenom denna smärta, alla har vi genomlidit ett uppbrott från någon man älskar, alla vet hur jävla ont det gör, hur tomt det blir och att livet plötsligt tar slut. Man står där och famlar och vet inte riktigt vart man ska, vad man ska göra, allt är så overkligt. Personen som man älskar/älskade har plötsligt blivit en annan person som man inte riktigt känner igen och förändringen gör ont man gråter, man kämpar, man pratar men inser till slut att det är lönlöst. Man delar på sig och livet ska gå vidare...... Men det är nu det jobbigaste börjar... man ska leva ensam... Men hur jobbigt allt detta än är så går dagarna, veckorna och månaderna. Man går upp, gör allt man ska, jobbar och gråter, funderar hur ska mitt liv nu bli? Men det är nu man måste bestämma sig. Antingen ger man upp och blir en ensam ledsen person eller så ger man sig ut i livet och lever. Självklart är inte detta lätt men man inser också att man faktiskt inte är ensam, man har ett skyddsnät (förhoppningsvis). Släkt, vänner och det är nu man verkligen märker vem man kan lite på, vem som ställer upp. Man påbörjar en ny fas i sitt liv och den är bara en själv om kan ta detta steget, ingen kan råda dig eller tala om vad du ska göra, bara du kan och vet och tar dina beslut. Men först måste man tillåta sig själv att sörja, gråta, prata och inse vad man förlorat.