Som en spegel ....

Det är inte alltid det syns på utsidan när insidan går sönder, små sprickor som sakta sprider sig i min själ och det gör ont på fler än ett sätt. Ibland önskar jag att jag var liten och någon som tog hand om en, inga bekymmer man levde för dagen och livet lekte.. Men som ensam i en väldigt minskande släkt så har jag bara minnena kvar och de vårdar jag ömt. Har varit ett par jobbiga veckor både psykiskt och fysiskt och ibland ser jag ingen ljusning på alla problem som verkar hopa sig över mitt huvud. men jag försöker, sätter på mig mitt vanliga ansikte, ler och kämpar på men insidan gråter och gör ont men det är det bara jag som vet. ute är det svart som natten och det regnar, inne är det varmt och skönt och en massa ljus och två vänliga själar som håller mig sällskap med kortspel och prat, jag hänger på och ler men jag ljuger om jag säger att allt är bra just nu.