Ett litet steg i taget....

Varje dag som går känns det lite lättare, bilden har bleknat lite och jag har börjat att få sova. Vet inte om det beror på att jag börjat att jobba och fått annat att tänka på el om jag helt enkelt har stängt av för att orka vara....
Men idag fick jag ett par ord skrivna till mig och de sårade mig , blev så ledsen att tårarna kom. Man kan gå framåt i snigelfart men man trillar fasen bakåt i 120 :/ vet att ni blev besvikna men ni har inte en aning om varför vi gjorde som vi gjorde och inte brydde ni er att ta reda på det, det är lättare att slänga ur sig ett par ord och få en att må värre än på flera dagar. Men som B sa till mig lägg det bakom dig, glöm det och det tänker jag göra när tårarna slutar att rinna.... 
Idag stod annonsen och tårarna började rinna... är så svårt att förstå att du är borta :`(

Att jobba går bra, har bra arbetskamrater och det är lite barn så man kan säga att det är en mjukstart. Kan vara skönt att börja jobba så. barnen har blivit så stora över sommaren och det är kul att se deras utveckling :)Det kommer bli bra i höst och jag tror att det är bra för mig med nya utmaningar att tampas med.
Skrev ett brev i fredags...

Hej!

Idag skriver jag ett brev till dig, ett brev som du aldrig kommer att läsa. Det som hänt är ofattbart och jag kan inte riktigt förstå det än, fast jag såg det med mina egna ögon. Försöker komma ihåg när jag träffade dig för första gången men minns faktiskt inte, måste varit väldigt länge sedan. Du och familjen har liksom alltid varit där. Du och barnen har varit en stor del av mitt/vårt liv och jag är så tacksam för det, att jag/vi fick lära känna er och dela en del av vår vardag tillsammans. Idag sitter jag här med en massa minnen, foton och försöker smälta och förstå men det är lönlöst så jag slutar jag minns i stället. Minns våra fester så som Halloween och nyår. Varje år samma problem vad skulle du hitta på för tema? Vad vi surade när vi slet med våra kostymer och fasen vad kul vi hade när det väl blev dags. Du älskade verkligen att leka, hålla i tävlingar och se oss svettas, kämpa mot varandra. Din påhittighet tog aldrig slut och du utmanade oss alltid med nya upptåg. Alla våra spelkvällar hos varandra, vi spelade kort/ lång nätterna igenom och du kunde varenda regel, och nåde oss om vi bröt dem. Du hade alltid din penna redo och du räknade alltid poängen på samma stol vid bordet. Det gör ont när jag skriver dessa ord och tårarna rinner saknar dig redan så mycket, även om vi inte sågs så ofta så visste jag att du fanns där, visste att du alltid ställde upp bara du kunde. All underbar hjälp vi fått med våra datorer, du var min dataguru skämtade vi alltid, vem ska nu hjälpa mig med alla mina dumma och konstiga och ibland självklara frågor ???

Idag flaggas det på halv stång i Kommunen och tårarna steg när jag såg det, vet att dina barn är här och jag lider med dem, vet vad de ska gå igenom nu, har gjort det själv. Själv känner jag bara en tomhet och jag önskar att jag kunde ringa och höra din röst och att allt bara är en otäck dröm…….

Tack Per för allt du gett oss, minnena försvinner aldrig och du kommer alltid finnas i mitt hjärta.